Om att resa i Sverige.

Idag har jag först varit 5 mil norr om Stockholm, för att sen åka 5 mil söder om Stockholm.

En sak slog mig.

Kan någon tala om för mig varför man ska slänga ut 7.000 spänn på en chartertripp till Turkiet, när man bara behöver åka som jag gjorde idag. It's a whole new world kan jag berätta.

Fast det är klart. Det var ju inte så mycket sol då'ra.

Ska väl vara för det då.

På villovägar.

Det är första gången jag är inne i en Willysbutik. Men bara för att det är kallt ute och för att jag väntar på att mötet i lokalen intill ska börja. Och det är också första gången en affär hälsar mig välkommen på ett gäng språk. Nä, jag är 5 mil hemifrån. Väry långt från finområdet. I'm a globetrotter, yes I am.

Mitt nya kontor.

Jag har upptäckt att jag spenderar mycket tid i bilen. Så även idag. Har möte med maken samtidigt. Passar på att fika. Det är en av mina bättre egenskaper. Att fika alltså.

När man känner igen någon på tv. Som man sexat med.

Det här inlägget har jag avsiktligt väntat med att skriva. Jag ville att det skulle gå många veckor så att ingen kan ta reda på vem det är jag skriver om, hehe.

Tro det eller ej, men jag hade ett liv före maken och exmaken. Ett, hmm, hur ska jag uttrycka det? Intensivt verkar vara ett bra ord. Och jag hade en många järn i elden.

I alla bemärkelser.

På den tiden var jag nämligen snygg som attan.

För ett tag sedan så sitter jag och tittar på ett tv-program när jag plötsligt inser att mannen som programmet kretsar kring, har jag delat lakan med. So to speak.

Först reagerar jag över namnet som visas i bild. Mucho ovanligt. Sen tittar jag på snubben. Som är 100% gråhårig med lika grått skägg. Jag får inte riktigt ihop det. Det är en gubbe. Jag har, ehh, hade förvisso en tendens att få ihop det med äldre män, men den här!

Så när jag halat upp fjärrkontrollen ur halsen, som jag i ren chock höll på att svälja, så inser jag ju även något annat: om HAN ser så där jävla gammal ut, vad gör då inte jag?

Den här snubben träffade jag under något halvår, minns inte så noga mer än att det var pretty intensivt. Jag minns däremot att det alltid var strul. Han kom inte på uppgjorda tider, han kunde bara sova kvar ibland. Och så vidare. Men han var sjukt jävla angelägen. Och man ska komma ihåg att på stenåldern fanns inga mobiltelefoner. Hur som helst, han var aldrig ämne för något långvarit från min sida. Jag hade bara kul, så han dumpades när jag hade lekt klart.

Very well. Jag tittar på programmet och plötsligt kommer en fru in i matchen, chock nummer 3: hon är mycket lik mig.

Så jag skrattar lite. Eller nä, jag skrattar som f-n.

Tills jag sätter en ostbåge i halsen när barnen presenteras. Jag räknar på fingrarna. Dessa små raringar var i 25-års åldern.

Undrar om man ska röra om i grytan och gå in och adda snubben som vän på Facebook?!

Och det helt sinnesjuka är att han på sätt och vis finns i min närhet, och har så gjort i flera år, men slumpen måste ha sett till att jag, tack gode Gud, har missat honom.

Nä fan, ibland önskar jag att jag hade tv-fria kvällar.

"Vahettere"

Alltså.

Om man ska försöka sälja något till mig så kan jag meddela att människor som säger "vahettere" som vart fjärde ord går

FETBORT!

..och det är ju synd eftersom jag skulle kunna ha köpt produkten/tjänsten annars.

Det här med november.

Är det bara jag som tycker att allt är skit just nu?

Ny man, nytt jobb, nytt jävla liv tack.

Better safe then sorry.

Karameller. Jag kör på den säkra sidan idag.

Det händer BARA mig. Tamejfan.

Jag har för det mesta glasögon, även om jag egentligen är linsbärare. Och efter år av missbruk av nicotintuggummi så är jag nu på ''avgiftning'' med vanligt tuggummi. Dock har jag inte kommit längre än att jag på fullt allvar tror att jag kommer dö om jag inte har mina Extra i fickan.

Idag har jag kört runt till alla butiker. Många mil. Astråkigt. Lyssna sig lite radio, tugga sig lite...eh..många tuggummi. Plötsligt upptäcker jag att de tagit slut. När jag kommer in i en av butikerna får jag för mig att jag ska vara lite wild'n crazy så moget greppar jag ett paket Hubba Bubba på vägen ut.

En stund senare har jag skitkul på motorvägen. Tävlar med mig själv om hur stora bubblor jag kan blåsa. (Ja, jag säger ju att jag hade tråkigt!) Sen händer allt i slow motion: jag sätter plötsligt ett världsrekord och gör en megabubbla, som sekunden efter smäller och lägger sig som en smet över ena glasögat. Jag ska slita bort det eftersom jag inte ser när jag kör, men råkar få in fingret innanför glasögat, samtidigt som handen får en spasm utåt. Glasögonen flyger av och landar på passargerarsidans golv.

Alltså, jag ser inte ett skit utan glasögon så jag får panik eftersom jag kör på motorvägen. Kör åt sidan, stannar, plockar upp dom och trycker på mig dom. Med tuggummi fortfarande fastkletat. Medan jag kör så försöker jag få bort skiten och lyckas. Dock är glaset helt kladdigt och putsa med tröjan går inte så bra då det är specialglas, det resulterar bara i att jag ser mycket suddigt, men hjälpligt.

Sladdar in på skolan och försöker diskret påkalla talibanens uppmärksamhet.

Jomenhej vad det inte gick. Talibanen meddelar hela skolan om min ankomst varpå två fröknar kommer fram och snackar. Jag står där och försöker undvika att tänka på hur grisig jag ser ut och att det var just i den här skolan Kronprinsessan Victoria gick i.

Sensmoral: ge fan i att tugga tuggummi när du kör bil.

Hett tips.

Ujuj. Dyra vanor. Men who gives a shit?!

Jag tyckte att den där Dom Perignon-champagnen som vi drack i fredags var osedvanligt jäkla god.

Så jag rasslade förbi Systembolaget idag för att köpa en flaska till helgen.

1169 kr. Som hittat.

Det måste ju vara ett skämt. Ska man inte kunna dricka sånt oftare än vid speciella tillfällen? Eller som det stod på infolappen: "..som aperitif." Det var ju fan att ingen sa det i fredags.
Då hade jag ju kunnat fördela den över hela helgen liksom.

Så efter den här, så håller jag mig till Gula Änkan. Dessutom stod det uttryckligen på hyllkanten att användningsområdet var "som sällskapsvin".

Och eftersom jag är tvilling så tänker jag sällskapa med mig själv.

Maken får dricka öl.

Sa jag förresten att vi kommer äta väldigt mycket blodpudding framöver?

Jag är ju trots allt huschef.

När löven faller. Och toalettbesök.

Idag kom jag på varför jag inte gillar att träden är helt nakna nu.

Eller för att vara lite mer sanningsenlig:

Då tonåringen och jag båda lider av kort minne när det kommer till hur årets första test av pepparkaksdegar smakar, så var jag tvungen att ta ett varv till idag.

För att verkligen vara på den säkra sidan att gårdagens resultat av Skogaholmsprovet var så äckligt som det var.

Man kan också säga att det var pay back time vad beträffar magens åsikt om det hela. Vi har alltså hamnat på avdelningen toalettbesök. Och odören my people, o d ö r e n.

Så när jag för femtioelfte gången besöker badrummet på entréplanet och råkar titta ut genom fönstret, minns jag att det är vid den här tiden på året som man måste ha panelgardinerna fördragna dygnet runt.

För hela dagen idag har jag bajsat så att halva finområdet kunnat beskåda mig.

Grattis idiot.

En liten passus. Om hon, den där spybönan i Uppsala.

Jag vet att det är många här som även läser Linda i Uppsala, Innandufanns. Och jag får en del sms.

Så jag tänkte bara tala om att hon fortfarande är inlagd, och kommer så bli ett tag. Hon har kräkts sönder sin mage och får inte äta och dricka då magen måste vila.

Dock är det en seg jävel så jag gissar att vi kommer att få dras med henne ett tag till.

Uppdatering 10/11:

Kräklan kommer förhoppningsvis hem i helgen med stränga förhållningsorder om att ta det lugnt. Problemet tycks vara att de verkar ha glömt bort att be henne vila munnen också.
För det är fanimej inget fel på den direkt, det kan jag intyga. Så jag gissar att hon har pratat hål i huvudet på personalen och att det är den egentliga orsaken till att hon får åka därifrån: de vill helt enkelt bli av med henne!

Nä, skämt å sido. Hon är lite bättre och vi vet ju alla hur ansträngt Landstinget har det. Plus det faktum att hon är uttråkad.

20.20 söndag kväll. En hälsning till er från Linda:

"Hälsa alla massor från mig!"

Om att stå på knäna. I några veckor.

Gjorde en liten inventering av vad jag behöver köpa upp mig på akut, när det kommer till fejset och dess omvårdnad.

Och eftersom jag använder i.d. Bare Minerals och MD Formulations grejer så är det mycket billigare att beställa det från England.

3.174 kr.

Maken, som undrar vad det är för fel på tvål, vatten och krämer från City Gross kommer att gå i taket.

Så nu ska jag ned till källaren och leta efter knäskydden.

Fars Dag och andras bajs.

Som traditionen bjuder så brukar jag och talibanen smyga upp, fixa frukostbricka och uppvakta maken.

År efter år.

I morse vaknar jag tidigt och smyger ned. Tänker att talibanen kommer när hon vaknar.

Det går en stund och sen hör jag golvknirr i hennes rum. Fram och tillbaka. Tiden går. Jag sitter i vardagsrummet som ligger under vårt sovrum och hör inget knirr där, så jag undrar vad som händer när jag inte hör några steg i trappan.

Nån minut senare kommer maken. Med händerna fulla...

...av bajs: "Ehh, kan du komma, hon har bajsat ner sig överallt.

Nu är det så här va. Jag kan ta mycket men BAJS går fetbort. Är evigt tacksam för att blöjeriet är passerat så jag svarar: "Nä, aldrig i livet!"

Men jag följer efter. Lite på avstånd. Och stanken som börjar i trappan är outhärdlig. Jag går in på hennes rum och förväntar mig en bajskavalkad på hennes rosafärgade väggar och på alla gosedjuren i sängen, men det SÅG fint ut. Lukten däremot, jesus, hade han matat henne med en kamel igår, eller?!

Öppnar badrumsdörren där maken står och försöker skölja bort allt bajs ur pyjamasbyxorna medan talibanen står i duschen. Man kan säga att vår taliban är bajsbegåvad. Det har hon alltid varit. Det vill säga: hon bajsar större mängder än en vuxen. På riktigt.

Hon ger mig en detatljerad version vad som har hänt. Att hon måste ha bajsat på sig i sömnen och att hon inte märkte något förrän hon vaknade och skulle pilla sig i rumpan och fick handen full med bajs. Jag håller på att spy och säger att jag går ned och väntar på henne.

Då kommer hon på att det är Fars Dag. Jag säger att vi ska låtsas att det här inte har hänt och att pappa får gå och lägga sig igen.

Asså, när han har städat rent allt bajs så klart.

Jamen grattis på Fars Dag då alla fäder! Här i finområdet kommer dagen gå i bajsets tecken då det luktar äckelbajs i hela huset nu.

En romantisk kväll med maken.

Alltså jag vet inte vad ni pysslar med därhemma i stugorna men här i finområdet gör vi avancerade grejer när vi ska ha lite quality time, jag och maken.

Som att ligga i sängen och kolla in världsmästarfinalen i tungviktsboxning.

...hm...

Något säger mig att det finns andra saker man kan göra.

Och med åldern försvinner minnet.

Ska på födelsedagskalas på en restaurang. Precis innan jag ska ut genom dörren kommer jag på att jag har glömt parfym. Svinstressad springer jag upp till badrummet och drar fram parfymlådan från hyllan och se där: parfymen från Bvlgari, det var länge sen! Sprut, sprut och järnet iväg.

I bilen håller jag på att spy, och kommer ihåg varför det var länge sen: den stinker koskit. Det är tredje gången jag gör samma misstag.

Note to self: släng för helskotta!

När man har en osedvanligt smart fru.

Vi har femtioelva träd plus en ek, modell gigantus. Huset är mitt, trädgården är makens, som med åren kommit att hata allt vad löv heter.
Hustrun kommer plötsligt på att det snart borde vara dags för Gatukontorets årliga lövsugning i området.

Maken fattar galoppen och ser snabbt till att en miljard löv förflyttas ut på gatan, i skydd av mörkret, så att inga grannar här i finområdet kan ta honom på bar gärning.

Efterskalv

Skogaholms Pepparkaksdeg smakar skit. Kalorier i onödan som kostar en andfådd promenad. Årets första. Och med tanke på att det inte bara är håret som fladdrar när jag går, så borde jag nog göra det här lite oftare.

He,he.

My precious. My City Gross.

Att inge förtroende.

Det känns inte direkt som om det här haket skulle stå överst på listan om jag ska göra lösnaglar.

Folk med riktig talang.

Ge det här 8,5 minut. Det är fantastiskt. Jag har snott det rakt av från Sandra.

Kseniya Simonova. Hon vann Ukraina’s Got Talent genom att rita i sand på ett upplyst glasbord. Helt makalöst. Hon berättar en saga i sanden och publiken gråter.

Holy shit.

Maken har gjort en dunderdeal och vill fira med vänner, middag och bubbel. ''Fast nu kör vi riktiga grejer!'' Jag är ytterst tveksam. Tror jag håller mig till den där änkan faktiskt. Gillar inte färgen på den här flaskan. Men så är jag ju ytlig också.

Maken och svinsprutan.

Jag ska strax ned till källaren och leta fram en hockeyhjälm och ett par hörlurar.

Pip-Larsson, ni vet; han den där jag är gift med... som tror han ska dö så fort han börjar hosta och som jämt gnäller över att jag inte sätter på mig sjuksköterskeuniformen tillräckligt fort när han här sjuk... har precis varit och vaccinerat sig.

100 spänn på att det kommer vara jävligt pipigt här i helgen.

Jag, en loser till chef.

Vi har många butiker och således många anställda. När jag nyss kliver in i en så ser jag en okänd kille bakom disken (butikscheferna anställer). Jag går fram och presenterar mig, varpå killen skrattande säger: ''Mona, det är ungefär 6:e gången du presenterar dig!'' Jag kommer bli vald till Årets Chef. Lätt.

Någon gång ska ju vara den första.

Så där ja. Då ska vi se hur bra det kommer att gå när jag strax ska inta min lunchsallad på motorvägen där trafiksäkerheten kommer i första hand och slabbiga kläder i andra.

Pick one.

Om en butikssäljare, ålder cirkus 25, hälsar en välkommen med: ''Tjaba bruden!'' så är alternativen två: 1) Han skolkade den dagen kursen i hur man hanterar kunder hölls. 2) Jag ser ut som 22.

Mmm. Det måste ju vara alternativ 2, för han var ju trots allt trevlig..

I love kontraster.

Gummistövlar och Chanel passar inte riktigt ihop va?

Och vad svarar man på det?

Vi pratar ofta växtvärk här hemma.

Tonåringen led mycket av detta när det begav sig.

Imorse berättar talibanen att hon faktiskt har växtvärk i snippan.

Ehh. Hmm.

Okey.

När käften glappar..det här med biverkningar. Eller?

03.57 kravlade jag mig ur sängen eftersom mitt huvud höll på att sprängas. Insåg att vi inte hade nån Alvedon i badrummet på sovplanet så jag fick gå en kilometer ned till det andra badrummet. Och för varje steg i trappan ned så förbannade jag mitt spontana infall att ta den här sprutjäveln.

Nu, 09.12, och 5 Alvedon senare så kan jag i alla fall röra huvudet utan att grina. Det är klart gränsfall till migrän.

Men så säger talibanen: "Mamma, är det ditt väderhuvud som har kommit?" Och syftar på min "förmåga" att känna av lågtryck.

Så då blir jag tveksam. Är det sprutan eller har vi snö på ingång?

Fortsättning lär ju följa.

Vaf-n snackar ni om?

Det babblas här i kommentarerna och jag bara undrar,

vad är det för tugg om att man ska ta ytterligare en till spruta?

HUR har jag missat det? Och varför sa inte surkärringen nåt om det idag?!

Ni skojar va?

Gamla traditioner.

Tonåringen kommer hem och är i extas. Hon har från säker källa (kompisar givetvis) hört att pepparkaksdeg nu har landat i butikerna.

Vi har en tradition: i 10 år har vi testat marknadens alla pepparkaksdegar. Alltså, vi håller inte på att bakar och sånt tjafs. Nä, vi frossar. Jag får därför order om att åka och handla.

Jag börjar med vår lokala ICA. Fyra butiker senare kommer jag hem. 300 spänn fattigare men utan deg. För "det har inte kommit ännu, det är ju bara den 5:e november!"

Och eftersom jag har nåt ticks om att man inte kan gå tomhänt ur en affär, så var det bara att plocka på sig grejer och betala. Nästa gång jag ser dom där kompisarna här hemma så ska dom få stryk.

Det här med sprutan.

Förstår inte vad folk pratar om. Jag känner ingenting.

Och jag går fortfarande framlänges.

Det här var ju en walk in the park.

..forts. svinsprutan...

Så där ja.

Då får vi se om det växer ut en tå i pannan om nåt halvår då.

Eller om man börjar gå baklänges.

Vaccin. Och service.

Jag hade tänkt att hoppa över den här sprutan, men varje gång jag går in på internet och min startsida, Aftonbladet, ploppar upp, så regnar det historier om folk som dör.

Så jag bestämmer mig för att spruta mig.

Surfar in på Vårdguiden och upptäcker att vi har en liten, liten, pluttig läkarmottagning rakt över gatan här i villaområdet där vi har kontoret.

Så jag ringer. Och är lika ûbertrevlig som jag alltid är i telefon.

En trött kvinna med finsk brytning svarar:

"Äppelvikens Husläkarmottagning" Och så en djup suck.

"Hej, Mona heter jag. Tänkte höra om ni har vaccin?"

"Ja, torsdag och fredag mellan 14-16. Inget långärmat och vi får se hur stor katastrof det blir." Och jag hör att luren är på väg ner i klykan.

"Men hallå, vänta, vadå, vad menar du med katastrof?"
Och tänker på att dom är sprutnissarna brukar ha grymma problem med mina vener och undrar för en sekund om vaccinsprutan på nåt sätt är större en andra sprutor.

Kvinnan, skitirriterad (här skrev jag först svinirro, men det gick bort..);
"Du, det har ringt ungefär 500 personer idag så jag vet inte hur många som kommer!!"
Med en ton som om jag vore helt jävla dum i huvudet.

Så jag lackar ur;

"Men vet du, du kan få ett tips av mig: det finns TELEFONSVARARE! Där kan du prata in det där monotona som du just rabblade upp till mig, så slipper du låta så jävla otrevlig hörrudu!"

Sen lade jag på luren.

Hur svårt kan det vara liksom?

Jä*la surkärring.

Det här med rutiner. Och hur man slösar bort sin tid.

Av någon konstig anledning så har jag som rutin att varje morgon gå in och rensa historiken i min webbläsare, eller vad det nu kallas för på fint språk. Alltså rensa bort alla internetsidor jag varit inne på. Fråga mig inte varför, har alltid gjort så.

Igår tog jag mig i kragen och skulle äntligen göra en större beställning av ett gäng visitkort, så jag surfade runt efter en leverantör på nätet. Reggade mig som kund och skapade ett konto där jag undan för undan sparade respektive uppgifter för varje person.

Tillbringde gott och väl 3 timmar med denna uppgift. Men jag var sen tvungen att hämta talibanen så jag hann inte fullfölja det. Klickade på spara, och drog.

Glad i hågen sladdar jag upp på nätet nu på morgonen. Bara för att inse att jag inte kommer ihåg vilken hemsida jag var inne på.

Ibland blir jag så stolt över mig själv.

När man får lov att boosta sig själv.

Den här hösten har jag varit osedvanligt mycket ur balanas. Höstens mörker brukar sällan påverka mig men jag tycker att det mesta suger just nu. Och inte hittar jag nån välhängd k** i Kina heller.

Så då blir man lite varm i hjärtat när man läser sånt här, och jag skiter i om det inte är politiskt korrekt att outa det så här;

"Tack. Du är så jävla bra och så unik som en av de varmaste, mest omtänksamma människor jag någonsin träffat. Du tar dig tid för andra, behandlar varenda en med respekt och känsla, lyssnar och förstår och gör du inte det så frågar du för att du är intresserad. Du är bara världens bästa. Puss."

Och då skulle det ju ligga nära till hands att tro att det är makens ord, men nähädu. Det är Tara-Christina. Och jag blir väldigt ödmjuk och tacksam.

Så. Nu blev jag glad igen.

....och alltså är jag inte en sån ragata som maken en gång i veckan vill påstå att jag är!

När man inte har så många år kvar.

Det finns fler än jag som tycker att ålder som börjar med en fyra känns lite ansträngande. Grattis på födelsedagen kära Tara-Christina. You're still ahead of me, hehe!

När man är för snabb med musen. Inte DEN musen!

Jag får en hel del mail.

Plus ett gäng från utlandet.

Och eftersom jag, sen nåt år tillbaka, då och då hänger på en kinesisk hemsida för grossister inom present- och inredning så får jag en del reklammail. Trots att man fyllde alla rutor som fanns om att man inte ville ha nåt sånt skit.

Så under ett års tid har jag fått uppåt 8 mail om dagen om Viagra. Vad nu det har med present- och inredningsprodukter att göra. Kan man undra.

Jag har försökt få stopp på dessa mail men det resulterade i att de numera kommer via min andra email. Alltså att jag själv är avsändare.

Hur som helst så deleatar jag dem varje dag. De ser likadana ut så det är inga konstigheter.

Fick just ett mail. Och av bara farten så klickade jag på det. Och läser följande;

"The longer the stick, the longer you last! http://omtr.skinmaxi.com/"

Först tänker jag: "vadå "longer stick"? Kinesiska ätpinnar, eller vadå?

Sen klickar jag på länken.

Mitt dumhuvud.

Och hamnar på samma jävla Viagrasida som har jagat mig i ett år.

Ärthjärna.

Dagens heta bloggtips från kontoret.

Jobba aldrig ihop med din man.

Gör du det så se till att ha hjälm.

Och öronproppar.

Låt sen bli att slänga chefens skiss på helsidesannons, för att du tyckte att den sög.

För då gastar chefen högt om att han måste ha den, och det är "en kvart till tryck!"

10 min innan har man tömt kontorspapperskorgen i den stora megasoppåsen, så det är bara att vända ut och in på den för att hitta annonshelvetet. Som givetvis låg i botten.

Den skall då scannas från kopiatorn in till servern, för vidare mail till tidningen.

Det KAN vara lämpligt att vid sådana tillfällen inte vara förbannad.

För då missar man lätt att det på annonsens baksida sitter ett tuggummi inkletat.

Och då får man tillbringa 18 minuter med att försöka få bort det från den fina vita duken som sitter på lockets insida och som ser till att pappret snurrar ut från kopiatorn.

Den här skrivarkursen. Och mina ambitioner. Jomenvisst.

Jag noterar en sak.

Varannan tisdag går jag på skrivarkurs.

Och samma tisdagar är jag på särdeles dåligt humör och kan inte blogga.

Alls.

Och igår kunde jag inte hålla mig. Säger till läraren att jag minsann började kursen i tron att jag var nån sorts oslipad August Strindberg i feminin form.

Amen va f-n, ska det va, så ska det va, liksom. Tänkte jag.

Min lilla egohjärna inbillade sig att han skulle nicka instämmande.

Eller hur.

"Det viktiga är att ha en historia att berätta."

Och givetvis tolkar jag det som att det var hans sätt att säga: "Sorry, men skulle inte tro det bruden."

Så nu är jag ännu surare.

Två gånger kvar.

Och jag blir kvar i bloggträsket, 150 miljoner placeringer under Blondinbella, Kissie och allt vad de nu heter.

Knyppling kanske vore nåt?

Det är mycket nu.

Och inte blir dagen bättre av att det är dags för Skrivarkurs. Varannan tisdag, och nu börjar jag undra om jag är här rätt tisdag. Inte en käft är här. Skulle inte förvåna mig om jag är fel ute. Liksom jag i ett nötskal.